13 snart 30 - depression, ätstörningar och ångest.
Jag ska vara ärlig. Det känns som om jag har någon 20årskris, haha.
En livskris som har pågått de senaste 5 åren. Och inte har det blivit bättre!
Det började i 8an.. Jag var inte nöjd med mig själv alls, så jag började
träna och äta nyttigt. På dagarna gjorde jag inget annat än plugga,
lärarna fick säga åt mig att sluta plugga så mycket.. det är annat mot
nu, haha. Men jag satte för höga krav på mig själv, både med träningen
och i skolan. Så det gick utför.. I 9an började jag skita i skolan mer o
mer, men inget som syntes på betygen.. jag var väldigt duktig på att
fjäska för lärarna ;) Jag orkade helt enkelt inte med allt.
Med maten blev det värre.. Jag började svälta mig själv och var aktiv
på s.k. Ana-sidor.. där personer med ätstörningar
peppade varandra så att de inte skulle äta. Sjukt, jag vet.
Men jag var blind, jag tyckte att jag var tjockast och fulast av alla.
Ni som har haft ätstörningar vet hur det är!
Jag satte upp orealistiska mål hela tiden, vilket gjorde att jag tillslut
gav upp helt. Jag åt tills jag spydde, nästan iaf.. bulimi har jag aldrig haft.
Gick upp ca. 10kg på nån månad.
Började 1an och allt gick bra till en början, dock hade jag för höga
krav på mig själv då också - jag kommer ihåg att jag satte klockan på
halv 5 för att gå upp och springa i 1½ timme INNAN skolan.
I skolan åt jag sallad och när jag kom hem åt jag en macka, sen sov
jag hela dagarna eftersom jag inte hade någon ork kvar.
I november fyllde jag 16 år, då fick jag en egen dator i födelsedagspresent.
Det var nog det värsta jag gjort tror jag. I december och januari var jag
knappt i skolan något alls. Vet ni vad jag gjorde istället? Jag satt framför
datorn, VAD jag gjode där har jag ingen aning om.. bilddagboken, msn?
Jag satt uppe flera dygn i rad.. mitt rekord var 5 dygn utan att sova.
Jag ljög för mina föräldrar, men dom märkte att något var fel..
Alla mina pengar la jag på glass och andra saker som jag åt framför
datorn. Jag hamnade helt efter i skolan, men gick dit då och då för att
träffa klassen. Fast dom i klassen trodde ju att jag hade hoppat av, haha.
Jag började Teknik 2an och hade bestämt mig för att nu skulle jag ta
tag i saker o ting! Den terminen kommer jag inte ihåg speciellt mkt
av, jag satt nog mest hemma framför datorn..
I februari i år gick jag på möte med min klassföreståndare och vi
bestämde att jag inte skulle gå kvar längre - Teknik var fel för mig.
Jag skulle gå till skolan resten av terminen för att få mitt studiebidrag,
och sen efter sommaren skulle jag börja på handelsprogrammet.
Hur gick det med maten under den här tiden? Upp och ner, ibland
åt jag ingenting, och ibland hetsåt jag och gick upp allt som jag
lyckats gå ner genom att svälta mig själv.
Nu är det snart december.. jag har gått 3 månader på handel,
men inte går det mycket bättre för det.. Jag är ju aldrig där iofs.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har 3 val - gå till skolan,
verkligen ta tag i allt och försöka. Börja på IV och praktisera
lite överallt, för att fortsätta att få mitt studiebudrag.. eller hoppa
av helt, inte få ta studenten och ingen utbildning.
Det sista är inget alternativ. Jag vill, VILL verkligen försöka
men jag vet inte om jag kommer klara det.
Jag kunde ha tagit studenten nästa år.
Utöver skolan så har jag gått upp ytterligare 10kg, och jag
skäms. Jag har denna jävla ångest varje dag, och min
depression gör ju inte saken bättre.
Ärligt talat, snart orkar jag inte mer.
"Det är ju bara gå till skolan, det är väl inte så svårt!"
Det ÄR svårt.. Ni som inte vet hur det är att må såhär som jag
gör kan hålla käften tycker jag. Varje dag är ett helvete.
Idag tvingade mamma mig att kolla på Lyxfällan, där var en
tjej som shoppade för att må bättre. Och nu hade hon
massor skulder som hon inte hade råd att betala.
Just like me. Jag bestället massor onödiga saker från internet
och just då känns det jättebra. När räkningen kommer är det
inte lika kul, de hamnar i en hög.. En hög med utgifter som är
bra mycket mer än mina inkomster. Vilket ger mig ännu
mer ångest.. Bra va?
Och det här får bli mitt sista inlägg här i bloggen, på ett tag..
Tills jag mår bättre och känner för att blogga igen : )
Kanske får jag bloggabstinens och är tillbaka redan efter helgen, haha :D
Ha det jättebra! Kram Madde.
Haha men gud vad långt det blev.. Jag lovar att inte en enda av er orkar läsa allt ;)
grymt snygg header. :D gjort den själv?
jag känner igen mig i mkt...
hoppas du mår bättre snart!
Jag orkade visst läsa allting, och jag tycker att det är stark av dig att berätta. Jag skulle aldrig våga berätta hur jag mår. Hoppas allt löser sig och att du snart får nya krafter. Kram Sofie
Ursch jag känner igen mig mkt i det där med ångesten. Det värsta är, att folk som aldrig har upplevt samma sak själv, har INGEN aning hur det är då man har sådana problem. Jag har aldrig haft ätstörningar men folk älskar att hacka på mig för att jag är för SMAL, även om jag inte har något fel alls utan jag har bara hög ämnesomsättning, och har alltid haft det!
Jag tycker att folk som aldrig har upplevt samma problem som en själv, bara ska knipa igen och inte tro att dem "förstår situationen" för det e inte sant.
Krya på dig!
Hoppas du tar tag i det här nu och att det känns bättre snart! Ingen ska behöva må dåligt. Jag hade också en period på över ett år då jag mådde skit. Men nu mår jag som tur är bra igen :) Man kan säga att en sten föll från mitt bröst. Hoppas att ditt hjärta och ditt tänkande också lättar så fort som möjligt. Ha det så bra! Kram
Jag läste allt. Som jag sagt tidigare så känner jag igen mig i delen med ätstörnigarna. Har du pratat med någon om allt det där, eller över huvud taget om att du mår såhär som du gör? Jag vet att det känns som att man inte vill det, att man inte vill vara ett "offer" typ, prata med pskyolog och sånt, men vet du vad det hjälper! Jag vägrade prata med NÅGON om det först, höll allt inom mig och till slut höll jag på att sprängas. Så jag pratade först med en kompis som visade sig ha varit i exakt samma situation, och sedan gick jag till kuratorn på skolan (gratis). Var där för andra gången igår och det känns grymt mycket bättre efter att man fått prata av sig, liksom släppa ut allting. Dessutom med någon som är ett proffs, som har hört allt det där förut liksom. Förstår du vad jag menar? Tycker absolut att du ska ge det ett försök, om du verkligen vill att allt ska ordna upp sig (vilket det verkar som att du vill). Jag kan nästan lova dig att kuratorn kommer att vara till hjälp, få dig att känna dig bättre (om det är en bra kurator), hon kan få dig att se över hela din livssituation, se vad som är den egentliga orsaken till att du mår som du mår. Och hur du ska göra för att komma ur det. Så mitt tips är verkligen att prata med någon, helst då en kurator. Hoppas verkligen att allt blir bättre, och jättsynd att du ska sluta blogga =( Följde din blogg varje dag. Sköt om dig i all fall, kramar.
Jag läste allt, och jag hoppas verkligen att du kommer bli bättre snart och att allt löser sig på något sätt. Du har ingen som du går och pratar med?
Jag känner igen mig i typ allt du skrev. Du är inte ensam, jag vill att du ska veta det. Behöver du prata så finns jag här, även om du inte känner mig men ibland är det enklare så.
Jag visste inte att du kände så Maddie. Vad modig du är som berättar det här i blogg hur du känner och mår verkligen jätte modigt av dig. Du har ett till alt gå iv och läsa lite och sen praktisera och sedan ta komvux för en utbildning. Kanske kan syno spical göra ett program till dig? Gå och fråga. Tråkigt när du känner så som du gör. Jag tror du kommer lyckas på ett eller annat sätt.
Jag orkade läsa alltihop! Hoppas att det blir bättre snart Madde! Det är bra att skriva av sig sådär. Du är stark:)
Jag läste allt och jag hoppas verkligen du kommer ur det här snart, för fin egen skull..
Jag ska be för dig!
Jag vet att de inte är lätt att gå till skolan madde... De är inte så lätt som alla säger... men fortsätt att kämpa, det är den enda vägen! Du klarar det... de vet jag!
Jag vet precis hur det känns. Har varit i ungefär samma situation själv. Men tog mig ur det och nu kämpar jag vidare, fast det är såklart inte alltid lätt.
